Juli blev augusti och snart har året gått sen C föddes. Den 18 augusti firar vi med henne och dagarna före det med släkt och vänner och småknattar till dessa. Kalas!
När ettårsdagen närmar sig gör också C ett ryck; hon släpper stolen eller soffan eller sängen och...går. Nåväl, stapplar är kanske mera ordet, några steg och ett fantastiskt glädjerus för en liten och irriterad en som gärna vill upp och fram och iväg på egen hand. Vilket lyft, tänk om jag kunde gå hela vägen... Ännu är hela vägen allt för lång men gåendet är iallafall en bit på väg vilket är bra och kul för en liten som aldrig såg nyttan i att krypa.
En del ord dyker upp också: mammamammamamma är nu faktiskt mamma och där med stora fingret pekandes på hundra saker som man ska säga namnet på är också med i vokabuläret nu. Kanske också titta; men det kan ha varit ett lyckligt hopkok av vokaler och konsonaneter. Annars pratas det i evig skvada om saker som C ser och upplever och hon berättar ingående utan att vi förstår ett dugg.
Och så illtjuten då. När man blir en egen person kommer man också på sattyg, inte bara söta och gulliga saker; illtjutet. Det kan man använda om man inte längre vill vara på ett ställe och det vill man ganska ofta inte; ta mig ur den här tråkiga matstolen; jag tycker det är urtrist att sitta själv och leka (sällskapssjukare liten cooling får man leta efter just nu) och föräldrarna vill helst vika in sina öron. I ett uppfostringsförsök testar man; NEJ! Inte så!, det fungerar inte. Eller så ignorerar man och uppmärksammar när illtjutet tagit slut, det fungerar inte heller. Vi får nog helt enkel bara inse att tills den här lilla damen själv kan resa sig och gå iväg själv eller säga med egna ord vad hon vill så kommer hon att gasta när det inte passar. Och jag kan ju absolut inte förstå var hon fått sin bestämda min ifrån och sin benhårda vilja.... ; )
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar