Varje stort blöjmärke och varje stort barnmatsmärke lyckas på något oförklarligt sätt att finna vägen fram till småbarnsföräldrars brevlådor och mailboxar. I dessa högar av reklam och smakprover läste jag någonstans att barn vid åtta månaders ålder med glädje sitter och upptäcker sig själv och sin värld med händer som griper efter allt som kommer i deras närhet. Visst stämmer det med C. Hon gillar att sitta på filt och vända och vrida på sakerna som hon sträckt sig efter. På mage är hon ännu rätt så strandad, rörligare än förr men någon krypning sysslar hon inte med.
Rastlösa förstabarnsföräldrar vill hjälpa och lånade därför en styck gåstol av vänner med barn som vuxit ur den. Vad är det med plastbarnsaker och färg? Jag läste för några år sedan en krönika om design och barnprylar. Krönikören var övertygad om att det var människor som hatade allt vad vilsam färg och form hette som designade barngrejerna och i sitt hat gjorde dem spräckliga och fula. Jag är beredd att hållla med. Men det är inte C.
Kärleken till den nya plastiga och spräckliga gåstolen var inte omedelbar. C använde stolen den första veckan som en sittplats att leka i och titta på sakerna som sitter fast på stolen. Men sen! Sakta men säkert började coolingen att förstå att det var något rörligt hon satt i. I morse släppte alla hämningar och C rasade fram över golven som ett jehu! NU skulle katten äntligen infångas! Sällan har jag sett katten sitta uppflugen på bordet så länge.
Ful design eller inte. Min fascination för strama linjer ger gärna vika för ett glädjetjut som går från tårna då C äntligen kan sätta efter katten. Grattis till dig tjejen, idag kom du på det! Idag var kärleken till den plastigt spräckliga racerstolen totalt besvarad!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar